Tärningsspelaren av Luke Rhinehart

Eltreorna har uttryckligen bett mig köpa in denna roman för att de vill läsa den, och när de ber så snällt så är det svårt att låta bli att tillfredsställa deras läshunger. Tärningsspelaren kan väl beskrivas som en kultklassiker från 70-talet, som leker med författarens plats i fiktionen. Författar- och berättarjaget beskriver sig själv som en psykoanalytiker som blivit deprimerad och uppgiven på grund av sitt eget välordnade lyckliga tråkiga liv, kombinerat med det faktum att hans och hela den samlade psykoanalysen knappast verkar göra folk lyckligare alls. Rhinehart börjar överge tanken på att vi själva över huvudtaget är kapabla att fatta kloka beslut. Därför tar han till tärningen. Det första han slår tärning om är om han ska gå ner och våldta grannens (som är hans nära vän) fru. Siffrorna säger så, och Rhinehart går nerför trappen till grannlägenheten. Redan där så har man eleverna på kroken. Ja, romanen är väl inte på Ebba Witt Brattströms kanonlista direkt, synen på kvinnan är väl inte riktigt ... PK. Men någon våldtäkt blir det inte, inte alls.

Det jag gillar med boken är att den kritiserar och driver med psykoanalysen och det som var politiskt korrekt på 70-talet. Den läsningen gör nog inte mina elever, utan de läser en roman om en gränslös människa och roar sig åt hans upptåg, som ofta har inslag av sex och droger. Så kan man också läsa den, och om jag kan vidga deras vy till att omfatta mer än det efter boksamtalet, så är jag fullt nöjd. Det här ärr frågor jag brukar be dem besvara kort innan boksamtalet. Frågorna är förstås inspirerade/kopierade av boksamtalsgurun Aidan Chambers.

Varför börjar Rhinehart med tärningsleken?

Vad är verklighet och vad är fiktion i romanen? Ofta känns det som om de går i varandra – kan du ge något exempel? (metatext)

Boken byter perspektiv ibland – varför, när, hur?

Är det något i romanen som är svårt att förstå eller komplicerat?

Ibland slår romanens ironi igenom och bryter illusionen som författaren vill skapa. Kan du ge exempel på när det går för långt?

Har du läst någon roman eller sett någon film som liknar den här, innehållsmässigt eller stilmässigt?

Vad vill författaren säga med romanen? Vilket skulle du säga är romanens tema?

Vad säger romanen om 60-talets USA?

Får du lust att börja använda tärningar?

Rhinehart pratar om att montera ner Jaget och ge alla individens sidor en chans att komma fram. Vad säger du om det? Är vi förtryckta av oss själva och de idéer samhället präntar i oss?
Hur reagerar Lil på allt tärningskastande? Vi får inte veta något om hennes känslor, vilket är rätt intressant, för då måste vi själva fundera ut vad hon känner och tänker. Vad tror du?

Är det här en bok man läser långsamt, snabbt eller en bit i taget?

Ta ut ett favoritstycke (Inte sex, tack, de har jag redan nött ut. Mina favoritställen är kapitel 14 och s. 211). Varför är det extra bra/kul/knäppt/annan känsla? (Kan du inte bestämma vilket stycke du ska ta – använd tärningen.)

Vad menas med slutet? Det lär ju vara någon sorts symboler – vad lägger du in i dem?

Vad är bäst med den här boken? Vem skulle du rekommendera den till?

Vad är sämst med den här boken?

Jag har bara testat romanen på en elev än, men om några veckor så vet jag om det funkar bra. Frågorna är en blandning av olika nivåer - kanske borde jag strukturera dem? Fast nej, jag tycker om när det blandas. Läsning ska ju vara både en intellektuell OCH en rolig syssla. Återkommer om resultatet av läsningen.