Nu har jag skrivit 1600 ord teorikapitel! Jag har idag inräknat 79 dagar kvar till råmanus ska vara klart. Referenslistan är i fin form. Jag har hopp. Jag har koll på vad jag ska läsa och göra de närmaste dagarna, men ser fram emot att få Goffman-böckerna jag beställt, så att jag kan börja begripa den delen av det hela.

Tänk att den fanns kvar, denna blogg! Jag vet nu varför jag slutade skriva i den - jag började läsa kurser på universitetet om läreriet och möjlighet att tänka där tillsammans med andra, så jag behövde inte tänkskriva här. Men nu tror jag att det behovet har kommit tillbaka. Till skillnad från övriga uppsatser jag skrivit så har jag kommit till insikt i hur svårt, komplicerat och avancerat det är att skriva en bra uppsats. Både i bredd, höjd och djup. Jag hade bestämt ett ämne och formulerat syfte och forskningsfrågor, förberett med tidigare forskning och teoretiska perspektiv - men så ändrade jag mig. Den andra idén sparar jag till framtiden, nu är detta utgångspunkterna:

Syfte och problem

Mitt syfte med uppsatsen är att söka förstå (hur) (på vilka sätt) formativ bedömning kan gestaltas, genom att beskriva och analysera interaktion mellan elever-elever och lärare-elever när de arbetar med en text (läst text inom det vidgade textbegreppet) inom svenskundervisningen.

1.Hur bedömer läraren eleverna formativt i tal och skrift?
2.Hur bedömer eleverna varandra formativt i tal och skrift?
3.Finns skillnad i individuella situationer jämfört med gruppsituation?

Lärandeperspektivet är det sockulturella, och jag har fått handledartips om Erving Goffman och hans ramverksanalays för annalys av empirin. Och empirin blir videfilmade observationer. Det jag åstadkommit hittills skriftligt i mitt uppsatsarbete, förutom Syfte och problem ovan, är 500 ord ytterst kortfattat om Vygotskij och det grundläggande där plus närmaste utvecklingszonen, vetenskapliga begrepp och scaffolding. Plus att jag har dammsugat och svabbat hela lägenheten idag innan jag satte mig och läste.

Var sak har sin tid. Att skriva blogg har inte varit i tiden den här hösten. Men skrivit har jag gjort! Jag har skrivit om boken Elevens röst i lärande och fördjupning av Carin Jörgel-Löfström tidigare, och rekommenderar den fortfarande! Den är en komplett guide till loggskrivandets metodik, utan att bli kladdkreativ som jag ofta har uppfattat loggboksskrivande tidigt. På lärarhögskolan ville de välmenande lärarutbildarna att vi skulle börja lektionen med fem minuters friskrivning kring vad som helst. Prova det i en eltvåa och försök behålla respekten... Men, Jörgel-Löfström rekommenderar att man själv skriver loggbok medan eleverna gör det, så att de inte ska uppfatta det som att man satt dem i arbete som ska göras för att få tiden att gå. Klokt, så det har jag gjort, och det gör att man får bra systematik i sina tankar och kan följa upp kloka infall man får i farten.

Just nu håller jag och EC06b på med lag och rätt, brott och straff i samhäll och svenska. Det är ett roligt område, och eleverna tycker att det är intressant och det engagerar dem en smula. Vi har diskuterat vad ett brott är och jämfört med de tio budorden, och idag läste vi utdraget där Raskolnikov sätter yxan i skallen på pantlånerskan i Brott och straff och funderade på vilka orsakerna till brottslighet är, och framöver ska de få diskutera hur olika brott bör bestraffas och skriva ett modernt inferno med nio kretsar, precis som Dantes. Egentligen gillar jag inte den uppgiften, eftersom den inte direkt är förenlig med en modern syn på kriminalvård, att ge folk en chans till och det där andra som läroplanen och samhället egentligen ska stå för. Men det brukar bli mustiga skildringar.

Men allt är ju inte roligt. jag har två elever just nu som sköter sig bra, men som har föräldrar som inte sköter sig. Hur kan man som förälder flytta till en sådan liten lägenhet att den jobbiga tonåringen inte får plats, utan får sova i bäddsoffa eller TV-rummet? Att räkna med att de ska bo hos pojk- och flickvän, helt enkelt. Hur tror de att en sådan sak uppfattas av och känns för ett barn, för det är eleverna faktiskt tills de är arton år, MINST. Att få höra att föräldrar jämför mina dyslexielever betygsmässigt med sina storasystrar som är pluggisar gör mig hur arg som helst. Hur tänker de föräldrarna? Vad tror de att det ska tjäna till? Föräldrar har ett stort ansvar, och det är så sorgligt att se när de sviker. Jag tycker att det är svårt att veta vad man ska säga till eleverna. Jag brukar säga som in mamma brukar säga (men det var mest ifråga om trista släkttillställningar): Sina vänner väljer man, och familjen får man med på köpet. Hur mycket kan man klandra dåliga föräldrar inför eleverna? Jag vill ju att mina elever ska förstå att deras föräldrar inte tar sitt ansvar, så att eleverna inte ska tro att det beror på dem. Samtidigt kanske man ska ha samma inställning till jobbiga, dåliga föräldrar som en modern pedagog ska ha till sina elever - att alla gör sitt bästa efter sin förmåga. Men det är inte så lätt att se det så.

Sedan finns motsatsen också. Som när mamma, pappa och son kommer på kvartsamtal och det känns direkt att alla tre har en pågående dialog och visar stort intresse för varandra. På en halv minut så förstår man varifrån eleverna har fått sin avslappnade säkerhet!

Metakognition och streetdance

Idag är det näst sista dagen på sommarlovet. Sista dagarna har det droppat in mejl från kollegor, några har ringt, yngre gardet satt på uteservering halva natten igår. Det känns att det börjar bli dags! Det är ju skönt med sommarlov, men jag saknar elever, lektioner och kollegor. Delar av sommarlovet har jag ägnat åt att lära mig saker, istället för att lära andra. Och det är skönt som omväxling, och ger perspektiv från motsatta sidan.

En av mina sämsta sidor är att jag har ont om tålamod. Det gr att jag inte tycker om att ägna mig åt saker som jag inte är bra på, eftersom att det går dåligt och jag vill att allt ska funka direkt. Det är inte en så bra strategi för utvecklas... Så för att utmana detta, plus att jag tycker att det är kul förstås, så anmälde jag mig till en av sommarkurserna som dansgruppen Bounce anordande. Det innebar två lektioner om dagen i streetdance, där man får lära sig fem koreografier av fem av medlemmarna i Bounce. Jag hade garderat lite, och skulle gå i 30+-grupen, trots att jag bara är 29 år och 7 månader. Jag hade nog hoppats att det skulle ge mig lite försprång, men det gjorde det inte. Jag har provat att gå en streetdancekurs för några år sedan, men hoppade av efter halva terminen eftersom jag inte gillade instruktören, det var för petigt och brudigt jazzdansigt och vi skulle göra koreografi till "Jenny from the block" med J-Lo, som ju är en dålig låt. Och förmodligen den främsta anledningen, därför att jag inte var så bra. Det var verkligen svårt, så egentligen gav jag upp.

Den här gången skulle jag inte ge upp, jag var fast besluten om att ge järnet, och det var tur det, för på första lektionen märkte jag snabbt att jag inte var vassaste kniven i streetdancelådan direkt. Alla andra satte stegen direkt! Jag kände mig i stort underläge, vilket är något jag alltid försöker undvika. Och först här kommer kopplingen till vad detta har på en lärarblogg att göra: Jag tänkte förstås på hur eleverna känner sig... Fy fan för att alltid ha det sådär! Att vara en av de sämsta! Gå i gymnasiet är ju knappast något man kan undvika, och definitivt inte grundskolan. Och jag förstår den enklaste försvarsmekanismen elever skaffar sig: att intala att det man lär sig i skolan och som är svårt, är onödigt. Men jag hade ju betalt 2000:-...

För att lyckas måste man ju ha en vilja att vara bra, en vilja att bli bätttre. Saknas den så blir det väldigt väldigt svårt att göra framsteg. Det jag fattade kvickt var att om jag skulle jämföra mig med andra så kunde jag lika gärna gå och sätta mig. Jag tänkte att så länge jag betalar för mig, gör mitt bästa och inte är i vägen för de andra så att jag fäller dem eller så, så får jag vara kvar. Så jag gick på båda lektionerna den första dagen, och hoppades på att jag i alla fall var lite bättre än när jag började.

Den andra dagen fick jag veta att halva gruppen redan gått kursen en gång i början av sommaren! Åh, så mycket bättre det kändes! Inte konstigt att de lärde sig så fort! Och vad jag slappande av, och hur mycket bättre jag blev bara av att veta detta! Jag såg och kände själv att flytet i stegen började komma, och det berodde inte på bara övning och bättre teknik, utan framförallt på det som hände i mitt huvud. En liknande sak hände när vi skulle dansa koreografin från en av lärarna, David. I slutet av lektionen delar man ofta upp sig på två eller tre grupper och dansar för varandra. Det är bra, för dels måste man skärpa sig när andra tittar, men så kan man också passa på att kolla på de andra hur de gör de stegen man själv känner sitter löst. Jag hade verkligen svårt för just den här koreografin, MEN: Det såg jag ju att alla andra hade också! Det syntes inte när vi alla dansade alla samtidigt, då hinner man inte se hur de andra gör. Och detta fick effekten hos mig att jag kände att det var rätt OK att misslyckas lite här och där, och då kom flytet! Det gick riktigt bra, och efter fem varv satte jag alla steg. Inte armarna alltid, men fötterna!

Jag och en tjej, som också var nybörjare, testade också en simpel form av mental träning. Vi skulle dansa en gangstainspirerad koreografi som följde texten till Timbalands "Come get U". När man börjar tänka på det man gör, att gå i en 30+-hiphop-grupp och försöka dansa och göra koola gester till musik som är kvinnoförnedrande och som förhärligar kriminalitet, så är det lätt att man känner sig lite spänd sådär. Det känns rätt påklistrat och töntigt. Men vi kollade på varann, garvade och låtsades att vi hade full koll på vad vi gjorde och att vi hade varit nere med gangstahiphopen sedan dag 1. Och då gick det kanske inte väldigt bra, men bättre.

Och det sista jag skulle vilja skriva ner så att jag minns det själv är hur jag under hela veckan använde mig av projektion så fort det gick dåligt och jag inte tänkte mig för. Ofta märkte jag det inte själv, för irritationen smög sig liksom på: Varför räknar läraren inte in stegen där i övergången där det är svårt? Måste de gå vidare till nästa steg, när jag inte har fattat det här? Måste han välja en låt utan tydlig rytm (tjena, såna hiphoplåtar finns inte. Det är mottagaren det är fel på, inte sändaren...).? Det var hela tiden läraren det var fel på när jag inte lärde mig. De gick för fort fram, de la för konstiga och svåra armar, de hade för svåra steg... Jag fick jobba lite med att inte sura inne i huvudet, för så fort jag gjorde det så försvann flytet.

Och vilka pedagogiska lärdomar kan jag dra av detta, och använda fr o m i övermorgon? Ja, det är de vanliga, som vanligt:

1. Man blir så jäkla mycket bättre på vad man än gör, när man har medvind och lyckas. Små framsteg är också framsteg, oavsett andras. Det är lärares plikt att upplysa elever om detta, det står i Skolverkets föreskrifter, och det är viktigt att INTE glömma att göra det också!

2. Man måste ha någon sorts vilja att lära sig.

3. Det går bättre om man inte tar sig själv och det man gör på blodigt allvar.

4. Det underlättar att hamna i en grupp /klassrum där det är högt till tak och det är OK att misslyckas. Hänger ihop med nr 3. Alla i Bounce sa alltid att vår grupp var roligast att instruera, och jag kan förstå varför. Vi skrattade mycket och det var ingen större konkurrens.

5. Man kan inte skylla på läraren när allt går åt helvete, eller bara lite emot. Isåfall måste man säga till läraren. Och detta hänger ihop med nr 4! Jag har fått större förståelse för hur mycket mina elever måste vara sura på mig emellanåt, även om jag nog tror att mina elever tar större ansvar för sin läroprocess i svenska, än vad jag gör när jag dansar hiphop och har mina svåra stunder.

Klipp från avslutningsjammet finns på Youtube om man söker på Bounce summer camp 07, men inga från min grupp, trots att våra 30+-rövar fasen skakade mest. Kanske inte takt, bara. Koolast i gruppen var Rolf, 64 år.

Åh, så blev det långt igen! Nästa gång ska jag skriva om introlektionerna i SvA för ettorna och SvB+ShA för tvåorna! Om lusten finns, d v s...

Jag hade tänkt att inte blogga på ett tag, för jag kände när jag läst Det flerstämmiga klassrummet av Olga Dysthe att det var svaret och lösningen på den pedagogiska skaparkris jag haft under hösten. Det var tredje gången jag läste den, och nu har jag verkligen FATTAT. Och jag är rätt stolt för jag är en bit på väg! Men det känns överflödigt att skriva om pedagogiska spörsmål just nu, för jag skriver mycket för att tänka, och nu har jag kartan färdigritad för det närmaste året (kanske). Den dialogiska erfarenhetspedagogiken är här för att stanna (tror jag).

Vägra läroböcker! In med lärarböcker! Min topplista just nu:

1. Det flerstämmiga klassrummet av Olga Dysthe
2. Elevens röst av Carin Jörgel-Löfström
3. Att utveckla elevers tänkande av Stellan Lindqvist och Gunnar Hyltegren

Bubblare är något om portföljmetodik, som jag inte läst än. Så ska det bli framöver!

Men det jag ville dela med mig av idag är den kraftiga glädje jag kände i mitt svensklärarhjärta när en av eltvåorna berättar att han fyndat på bokrean:
1. Liftarens guide till galaxen
2. Processen
3. Du sköna nya värld (som vi läste ihop i klassen delar av. En av läsvägrarna ville ha den som ljudbok också.)
4. Brott och straff

Det är inte kört med begåvningsreserven, inte alls.

Argumentation EC2

Det här har jag filat på ett tag, och det fick den slutliga formen när jag la ut orden kring detta för mina söta kollegor Tove och Linda på bussen häromdagen. Ni är snälla som orkar lyssna, men jag tänker så bra när jag pratar! Så här tänkte jag att det ska gå till. Just nu befinner jag mig på punkt 3. Imorgon blir det punkt 4,5 och 6.

1. Bakgrunden är att läsa samhällskritiker som tema i SvB, och vi har pratat lite om upplysningen (eller upphetsningen som EC2b säger). Men man kan nog lika gärna göra detta inom vilket område som helst som elever kan tycka något om.

2. Vi läser ett utdrag ur Rosseaus Emilé om bonden och vilden. Vi diskuterar vilken av dem som är bäst, och när vilken typ fyller en funktion i samhället, vilken sort svenska skolan vill ha och hur det egentligen blir med den saken. Vi kollar på portalparagraferna i lpf94.

3. Läs och svara på frågor om de två uppfostringsidealen ur Kris och utveckling av Johan Cullberg.

4. Gå igenom argument enligt Studieverktyg Argumentation 2 från Gleerups, som radar upp olika sorters argumnet, både bra och dåliga. Sådanan genomgångar finns i alla svenskaböcker. Tryck på att argumenten ska vara sanna, rimliga, relevanta.

5. Läs ”Stockholm tar täten och inför ordningsbetyg i skolan” från DN Debatt 17 januari 2007. Diskutera först innehållet, för det går inte att undvika... Det är kul att få dem att förstå att om vår skola legat en mil åt ett annat håll, så hade de fått det. vad jag har förstått så tycker de olika, eleverna. Vad jag tycker vet alla som känner mig. Jag återkommer till denna problematik...

6. Låt eleverna kolla vilka argument politikerna framför. Skriv ner dem kort i loggboken. Är de sanna, rimliga, relevant, eller finns det några fulargument? Vilka argument är tyngst? Varför?
Diskutera detta. Är argumentationen bra? Påpeka skilladen mellan fakta och värdering – ens motståndare kan ju ha rätt, bara att vi inte håller med... Påpeka också att vissa argument har med individen, andra med gruppen eller samhället att göra.

7. Rekapitulera Rosseau, kolla i loggboken om bonden och vilden.

8. Läs Huxley Du sköna nya värld, kapitel 2, om barnuppfostran med elchocker till alfa-, beta-och deltamänniskor som ska passa in i produktionen och konsumtionen. Riktigt saftig text, som dessutom innehåller elektricitet , om man vill ta EC:s programmål bokstavligt. Koppla (haha, el-humor) det till Cullberg och Rosseau.

9. Ge ut uppgiften som knyts till ÖN i samhällskunskapen. Det är en ö där eleverna ska starta en ny civilisation, som de då ska dra upp riktlinjerna för när det gäller styrelseskick, massmedia, samhällsekonomi, brott och straff och nu uppfostran och skolsystem. Uppgiften i svenska tänkte jag skulle se ut så här:

Ge ett förslag på hur barnen ska hanteras på Ön. Det kan t ex gälla föräldrars ansvar, hur dagis ska funka, hur mycket makt lärare ska ha, vad som ska läras ut i skolan, hur lydnad och disciplin ska dunkas in i barnen. Tänk stort! Betyg... Val av yrke... Hur ska skolsystemet på Ön vara för att ni ska få fram de invånare ni vill ha, och det samhälle ni vill ha? Tänk på att det finns flera nationaliteter och yrken – hur kan ni ta hänsyn och använda er av det? Det är ett brett område, och ni ska välja EN sak bara! Det viktiga är inte ert val – utan hur ni argumenterar för det! Argumentationen ska vara saklig, rimlig och relevant, förstås. Och ni måste fundera på hur ert förslag slår för både individerna och samhället. För barnen kan ju bli mycket glada om de får hur mycket godis de vill på dagis, men då får de sjukdomar och kan inte bidra med sitt arbete i samhället!

Jag tänkte dela upp instruktionen, så att eleverna får komma på VAD de vill argumentera för först, d v s tesen, plus ge några argumentationsförslag först. Ger man dem allt på en gång så tror jag att det verkar Väldigt Svårt och därmed Avskräckande. Det är en avancerad uppgift för eltvåor, men med handledning och en sak i taget så tror jag inte att det är omöjligt. Detta gör de parvis, för de jobbar med Ön parvis på samhällskunskapen. På så sätt kan de tänka tillsammans, och det tror jag att det finns en stor vinst i. Då måste de ju uttrycka sina tankar i tal först, och det gör de ju inte om de jobbar tyst ensamma. Sedan tar jag in deras teser och argumentsförslag och kommer med råd, motfrågor och framförallt – pekar på hur de kan använda Huxleys, Rosseaus och Cullbergs resonemang och ståndpunkter i sitt. Det kan bli långsökt, men jag tror att det kan funka.

10. Återgå till debattartikelsanalysen, d v s uppspaltningen och sortering av argumenten i ”Stockholm tar täten och inför ordningsbetyg i skolan”. Kolla på hur de har lagt upp argumenatationen, ordningsföljd på dem och hur deras inledning och avslutning funkar.Ha det som riktlinje för hur man kan/ska göra.

11. De får jobba vidare med att utveckla argument, och sedan samlar jag in deras utkast. Då kollar jag att 1 argumenten är sanna, relevanta etc, plus 2 att de har med argument på både individ och samhällsnivå (i detta ingår att ta hänsyn till förutsättningarna på Ön), plus 3 anknyter till texterna vi läst. Har de inte det så får jag väl antingen ge upp, eller handleda mer. Jag tänkte ha dessa tre grejer som krav, men jag vet att de är höga jämfört med nationella proven. Men detta är ju något vi slavar med ett tag, så därför tycker jag att jag kan ställa de kraven.

12. Sedan så rättar och betygsätter jag enligt en rättningsmall som jag snor/inspireras av från nationella proven, men lite modifierad. Mina elever klagar ibland på att man måste tycka som jag för att få bra betyg. Så hoppas jag inte att det är, utan att jag alltid ifrågasätter dem beror ju på att de ska tänka mer och längre och ur fler perspektiv. Men eftersom flera misstänker detta, så tänkte jag att de ska få rätta varandras, och det verkar de pigga på. Eftersom det är argumentationen vi kikar på, så hoppas jag att eleverna kan slita sig från att klaga varandras taskiga interpunktion och stavning och titta på hur väl innehålet är framfört – för det är ju det som är vitsen.Till sist jämför vi betygsättning. På detta fattar de ju också VAD som genererar högre betyg. Och det är ju inte bara fint stavade texter.

Och som vanligt är mina idéer ofta bäst innan de realiseras. Sedan kommer alltid jag att glömma något viktigt jag borde sagt/gjort i processen, någon elev surar till, någon fattar INGENTING, DAMP-Danne får ett utbrott etc. Men jag låter mig inte hindras av det.

Nota bene: Bildillustrationen har med temat/ämnet som sådant att göra. Inte debattartikeln om ordningsbetyg.

Att rätta uppsatser kan verkligen vara det tråkigaste som finns. Det kan kännas som att städa efter en brakfest. Oft så är det kul att dra igång skrivandet, men att reda upp resterna sedan...

Men jag har funderat ut några knep. Först och främst så gäller det att välja rätt ämne. För att eleverna ska prestera bra, så måste de få skriva om något som fångar deras intresse överhuvudtaget. Detta gäller nog framförallt elkillar, även om det givetvis underlättar för alla. Pluggisar kan man ju tvinga att skriva Strindberg-porträtt där de ska diskutera varför Strindberg är den störste. Det är svårt med elkillar, om man ska ha en fortsatt någorlunda god relation. Istället får man vinkla ämnet så att det kan fungera. Eller välja något annat. Det finns mängder av författare som kan uppfattas som intressantare. Därmed inte sagt att man ska hoppa över Strindberg, men det är dumt att få eleverna att SKRIVA bra om honom, alltså välskrivna texter.

De här med ämnesval gäller även läraren intresse. Om inte jag tycker att det är intressant så går det inte att få eleverna att tycka det, och det är mycket jobbigt att rätta trettio ex av samma sak som är ljummet ointressant. Det bästa är att låta eleverna välja inom ett område. T ex så ska jag använda en uppgift från nationella provet från i våras på elettorna. Rubriken är Udda livsstilar, och instruktionen ungefär:
"Berätta om någon eller några personer med udda livsstilar som vi läst om. Resonera om hur samhället bemöter dem med annorlunda livsstil. Ta själv ställning i frågan".
Det kan nog bli bra, för de får de välja själva något de intresserar sig för av de exempel vi läst, plus att jag får variation. En av eleverna har tjatat om att vi ska läsa om romer, så det ska vi. Och homosexualitet tyckte de flesta i EC1a inte var något konstigt alls. Tänk vad skit man prackar på dem...

Sedan så är det bäst att göra rejäla uppgifter som visar något, d v s elevens egna tankar. Andra året jag jobbade så skrev de tre klasser med ettor (inalles 50 st) jag hade jämt, och massa småsaker, som en insändare här, en platsannons där. Så segt. Och jag tror inte att de lär sig så mycket heller. Skriva är ju förstås bra, det har jag ju betalt för att säga, men jag ska ju inte behöva läsa allt. I loggboken kan de skriva små uppgifter och tankar som man sedan kan foga in i något större (som udda livsstilsuppgiften). Att få allt rättat jämt kan nog vara rätt knäckande för de som ofta skriver lite illa.

Och i och med det så är det min nästa käpphäst - att veta vad och när man ska rätta vad. Att ha processkrivning med elkillar är svårt. Har de fått betyg så är det klart, då vill inte de hålla på att förbättra grejer. Det är ju G, så varför skulle man? Jag brukar ta in grejerna de skrivit och ge tips på hur det kan förbättras. Många av mina elever är ju inte direkt värsta poeterna, så de brukar bli glada att få den chansen. Det kan också motivera dem att lämna in i tid - jag ger bara råd och tips till de som lämnar i i tid. Andra inlämningen betygsätter jag och sparar på rättningskrutet, för då läser de ändå inte mina käcka kommentarer, för då är ju texten klar. Och de som inte fått de där knepen som räddar dem från IG - de får ta det. Det brukar vara incitament till att de lämnar i tid nästa gång.

Oj, så mycket det fanns att säga om detta tråkiga. Jag är inte klar ens. Nästa avsnitt ska handla om det underbara korrektionsvertyget rättningsmallar. Nu ska jag kolla på Prison break för användning till kriminologin. Eleverna där kan behöva roas lite, jag pressar dem lite hårt just nu faktiskt. Hoppas de inte får reda på att jag erkänner det. Anything you say can and will be used against you.