Den ocensurerade sanningen om kärleken mellan lärarinnor och manliga elever

En av mina bloggläsare, en ensam understimulerad kvinna i Afrika (www.annaspangpang.com) , har bett om den osminkade versionen av verkligheten så som den kan te sig för en ung fröken i svenska när det gäller kärleken till sina elkillar. Så här ser jag på saken:

Kärleken är det viktigaste som måste finnas i ett klassrum, viktigare än att eleverna kommer ihåg penna nästan. Tyvärr måste jag redan nu avslöja att kärleken måste vara av sorten villkorslös, vilket är den svåraste sorten. Alltså inte kärlek av någon sexuell art alls, även om det kan finnas inslag av sådant, jag återkommer till det (allt för att ni inte ska sluta läsa...). Den villkorslösa kärleken går ut på att man ska älska sina elever oavsett vad de gör (och inte gör!), säger och uppför sig. Min dagmamma när jag var lite hade ett vykort uppsatt på toaletten med en ledsen hund eller solnedgång eller så, och så stod det: "Älska mig mest när jag förtjänar det som minst, för det är då jag behöver det som bäst". Man ska sikta stenhårt rakt in i elevernas hjärtan från dag 1, och sedan bara pumpa kärlek, genom att lyssna på dem, bekräfta dem, vara intresserad av vad de säger, bjuda på sig själv, vara personlig, vara ärlig, be om ursäkt när man gör fel. Man ska inte vänta sig att de ska uppskatta en för ens högskolepoäng, för det gör de INTE.

I början kan de ofta värja sig emot alla dessa varma känslor. De är inte vana vid det tyvärr, och kan reagera med att försöka slå ifrån sig genom att skrika ordet "fitta" t ex. Inte till mig alltså, det har jag aldrig varit med om, utan bara i största allmänhet. Men då säger man bara snällt och vänligt, men inte utan den dignitet en nästan trettioårig kvinna ändå kan åstadkomma på området: "Använd inte fittan på det där sättet. Om du bara sköter din hygien och är trevlig, så kommer fittan att ge dig mycket gläje och njutning i framtiden." Det här är det roligaste jag vet att säga till elettorna, min absoluta favorit. Den funkar alltid. Men man måste säga det snällt och le samtidigt. Annars är det att köra en sexuell härskarstategi, och som enda tjej i klassrummet så har man mycket att förlora på att köra det spelet.

Och rätt vad det är så har de vant sig vid kärleken, och då har man dem på kroken! Kärlek är starkare än kokain - har folk väl fått smak för det, då vill de bara ha mer. Och då levererar man det, men kräver motprestationer i form av någon jävla ordning i klassrummet, inlämnade uppgifter då och då, samt en och annan läst bok.

Men visst finns det de som förväxlar denna kärlek med den mellan man och kvinna. Det gör dock inte jag. Ibland brukar jag tänka på det där som muslimer som dör i jihad får i himlen. Är det tusen eller tiotusen oskulder att fröjda sig med? Tänk om det skulle vara min belöning i himlen, att få tusen tonårskillar som inte fått det gjort än, med finnar, för långa armar och ben och svettiga tafatta händer och kläder från WE? Nä. Nänä. Men jag vet faktiskt kvinnliga lärare som har haft affärer med sina manliga elever, det gör jag. Så det finns.

Till sist så vill jag bara beklaga min väninna i Afrikas heteronormativa perspektiv i frågan om attraktion mellan lärare och elev. Jag rekommenderar henne och alla andra att läsa Lotta Lundbergs Låta sig hända (1998), en skildring av en medelålders svensklärares relation till artonåriga elven Ylva. Ganska erotisk, dessutom.