Metakognition och streetdance

Idag är det näst sista dagen på sommarlovet. Sista dagarna har det droppat in mejl från kollegor, några har ringt, yngre gardet satt på uteservering halva natten igår. Det känns att det börjar bli dags! Det är ju skönt med sommarlov, men jag saknar elever, lektioner och kollegor. Delar av sommarlovet har jag ägnat åt att lära mig saker, istället för att lära andra. Och det är skönt som omväxling, och ger perspektiv från motsatta sidan.

En av mina sämsta sidor är att jag har ont om tålamod. Det gr att jag inte tycker om att ägna mig åt saker som jag inte är bra på, eftersom att det går dåligt och jag vill att allt ska funka direkt. Det är inte en så bra strategi för utvecklas... Så för att utmana detta, plus att jag tycker att det är kul förstås, så anmälde jag mig till en av sommarkurserna som dansgruppen Bounce anordande. Det innebar två lektioner om dagen i streetdance, där man får lära sig fem koreografier av fem av medlemmarna i Bounce. Jag hade garderat lite, och skulle gå i 30+-grupen, trots att jag bara är 29 år och 7 månader. Jag hade nog hoppats att det skulle ge mig lite försprång, men det gjorde det inte. Jag har provat att gå en streetdancekurs för några år sedan, men hoppade av efter halva terminen eftersom jag inte gillade instruktören, det var för petigt och brudigt jazzdansigt och vi skulle göra koreografi till "Jenny from the block" med J-Lo, som ju är en dålig låt. Och förmodligen den främsta anledningen, därför att jag inte var så bra. Det var verkligen svårt, så egentligen gav jag upp.

Den här gången skulle jag inte ge upp, jag var fast besluten om att ge järnet, och det var tur det, för på första lektionen märkte jag snabbt att jag inte var vassaste kniven i streetdancelådan direkt. Alla andra satte stegen direkt! Jag kände mig i stort underläge, vilket är något jag alltid försöker undvika. Och först här kommer kopplingen till vad detta har på en lärarblogg att göra: Jag tänkte förstås på hur eleverna känner sig... Fy fan för att alltid ha det sådär! Att vara en av de sämsta! Gå i gymnasiet är ju knappast något man kan undvika, och definitivt inte grundskolan. Och jag förstår den enklaste försvarsmekanismen elever skaffar sig: att intala att det man lär sig i skolan och som är svårt, är onödigt. Men jag hade ju betalt 2000:-...

För att lyckas måste man ju ha en vilja att vara bra, en vilja att bli bätttre. Saknas den så blir det väldigt väldigt svårt att göra framsteg. Det jag fattade kvickt var att om jag skulle jämföra mig med andra så kunde jag lika gärna gå och sätta mig. Jag tänkte att så länge jag betalar för mig, gör mitt bästa och inte är i vägen för de andra så att jag fäller dem eller så, så får jag vara kvar. Så jag gick på båda lektionerna den första dagen, och hoppades på att jag i alla fall var lite bättre än när jag började.

Den andra dagen fick jag veta att halva gruppen redan gått kursen en gång i början av sommaren! Åh, så mycket bättre det kändes! Inte konstigt att de lärde sig så fort! Och vad jag slappande av, och hur mycket bättre jag blev bara av att veta detta! Jag såg och kände själv att flytet i stegen började komma, och det berodde inte på bara övning och bättre teknik, utan framförallt på det som hände i mitt huvud. En liknande sak hände när vi skulle dansa koreografin från en av lärarna, David. I slutet av lektionen delar man ofta upp sig på två eller tre grupper och dansar för varandra. Det är bra, för dels måste man skärpa sig när andra tittar, men så kan man också passa på att kolla på de andra hur de gör de stegen man själv känner sitter löst. Jag hade verkligen svårt för just den här koreografin, MEN: Det såg jag ju att alla andra hade också! Det syntes inte när vi alla dansade alla samtidigt, då hinner man inte se hur de andra gör. Och detta fick effekten hos mig att jag kände att det var rätt OK att misslyckas lite här och där, och då kom flytet! Det gick riktigt bra, och efter fem varv satte jag alla steg. Inte armarna alltid, men fötterna!

Jag och en tjej, som också var nybörjare, testade också en simpel form av mental träning. Vi skulle dansa en gangstainspirerad koreografi som följde texten till Timbalands "Come get U". När man börjar tänka på det man gör, att gå i en 30+-hiphop-grupp och försöka dansa och göra koola gester till musik som är kvinnoförnedrande och som förhärligar kriminalitet, så är det lätt att man känner sig lite spänd sådär. Det känns rätt påklistrat och töntigt. Men vi kollade på varann, garvade och låtsades att vi hade full koll på vad vi gjorde och att vi hade varit nere med gangstahiphopen sedan dag 1. Och då gick det kanske inte väldigt bra, men bättre.

Och det sista jag skulle vilja skriva ner så att jag minns det själv är hur jag under hela veckan använde mig av projektion så fort det gick dåligt och jag inte tänkte mig för. Ofta märkte jag det inte själv, för irritationen smög sig liksom på: Varför räknar läraren inte in stegen där i övergången där det är svårt? Måste de gå vidare till nästa steg, när jag inte har fattat det här? Måste han välja en låt utan tydlig rytm (tjena, såna hiphoplåtar finns inte. Det är mottagaren det är fel på, inte sändaren...).? Det var hela tiden läraren det var fel på när jag inte lärde mig. De gick för fort fram, de la för konstiga och svåra armar, de hade för svåra steg... Jag fick jobba lite med att inte sura inne i huvudet, för så fort jag gjorde det så försvann flytet.

Och vilka pedagogiska lärdomar kan jag dra av detta, och använda fr o m i övermorgon? Ja, det är de vanliga, som vanligt:

1. Man blir så jäkla mycket bättre på vad man än gör, när man har medvind och lyckas. Små framsteg är också framsteg, oavsett andras. Det är lärares plikt att upplysa elever om detta, det står i Skolverkets föreskrifter, och det är viktigt att INTE glömma att göra det också!

2. Man måste ha någon sorts vilja att lära sig.

3. Det går bättre om man inte tar sig själv och det man gör på blodigt allvar.

4. Det underlättar att hamna i en grupp /klassrum där det är högt till tak och det är OK att misslyckas. Hänger ihop med nr 3. Alla i Bounce sa alltid att vår grupp var roligast att instruera, och jag kan förstå varför. Vi skrattade mycket och det var ingen större konkurrens.

5. Man kan inte skylla på läraren när allt går åt helvete, eller bara lite emot. Isåfall måste man säga till läraren. Och detta hänger ihop med nr 4! Jag har fått större förståelse för hur mycket mina elever måste vara sura på mig emellanåt, även om jag nog tror att mina elever tar större ansvar för sin läroprocess i svenska, än vad jag gör när jag dansar hiphop och har mina svåra stunder.

Klipp från avslutningsjammet finns på Youtube om man söker på Bounce summer camp 07, men inga från min grupp, trots att våra 30+-rövar fasen skakade mest. Kanske inte takt, bara. Koolast i gruppen var Rolf, 64 år.

Åh, så blev det långt igen! Nästa gång ska jag skriva om introlektionerna i SvA för ettorna och SvB+ShA för tvåorna! Om lusten finns, d v s...