Var sak har sin tid. Att skriva blogg har inte varit i tiden den här hösten. Men skrivit har jag gjort! Jag har skrivit om boken Elevens röst i lärande och fördjupning av Carin Jörgel-Löfström tidigare, och rekommenderar den fortfarande! Den är en komplett guide till loggskrivandets metodik, utan att bli kladdkreativ som jag ofta har uppfattat loggboksskrivande tidigt. På lärarhögskolan ville de välmenande lärarutbildarna att vi skulle börja lektionen med fem minuters friskrivning kring vad som helst. Prova det i en eltvåa och försök behålla respekten... Men, Jörgel-Löfström rekommenderar att man själv skriver loggbok medan eleverna gör det, så att de inte ska uppfatta det som att man satt dem i arbete som ska göras för att få tiden att gå. Klokt, så det har jag gjort, och det gör att man får bra systematik i sina tankar och kan följa upp kloka infall man får i farten.

Just nu håller jag och EC06b på med lag och rätt, brott och straff i samhäll och svenska. Det är ett roligt område, och eleverna tycker att det är intressant och det engagerar dem en smula. Vi har diskuterat vad ett brott är och jämfört med de tio budorden, och idag läste vi utdraget där Raskolnikov sätter yxan i skallen på pantlånerskan i Brott och straff och funderade på vilka orsakerna till brottslighet är, och framöver ska de få diskutera hur olika brott bör bestraffas och skriva ett modernt inferno med nio kretsar, precis som Dantes. Egentligen gillar jag inte den uppgiften, eftersom den inte direkt är förenlig med en modern syn på kriminalvård, att ge folk en chans till och det där andra som läroplanen och samhället egentligen ska stå för. Men det brukar bli mustiga skildringar.

Men allt är ju inte roligt. jag har två elever just nu som sköter sig bra, men som har föräldrar som inte sköter sig. Hur kan man som förälder flytta till en sådan liten lägenhet att den jobbiga tonåringen inte får plats, utan får sova i bäddsoffa eller TV-rummet? Att räkna med att de ska bo hos pojk- och flickvän, helt enkelt. Hur tror de att en sådan sak uppfattas av och känns för ett barn, för det är eleverna faktiskt tills de är arton år, MINST. Att få höra att föräldrar jämför mina dyslexielever betygsmässigt med sina storasystrar som är pluggisar gör mig hur arg som helst. Hur tänker de föräldrarna? Vad tror de att det ska tjäna till? Föräldrar har ett stort ansvar, och det är så sorgligt att se när de sviker. Jag tycker att det är svårt att veta vad man ska säga till eleverna. Jag brukar säga som in mamma brukar säga (men det var mest ifråga om trista släkttillställningar): Sina vänner väljer man, och familjen får man med på köpet. Hur mycket kan man klandra dåliga föräldrar inför eleverna? Jag vill ju att mina elever ska förstå att deras föräldrar inte tar sitt ansvar, så att eleverna inte ska tro att det beror på dem. Samtidigt kanske man ska ha samma inställning till jobbiga, dåliga föräldrar som en modern pedagog ska ha till sina elever - att alla gör sitt bästa efter sin förmåga. Men det är inte så lätt att se det så.

Sedan finns motsatsen också. Som när mamma, pappa och son kommer på kvartsamtal och det känns direkt att alla tre har en pågående dialog och visar stort intresse för varandra. På en halv minut så förstår man varifrån eleverna har fått sin avslappnade säkerhet!