JAG BÖRJAR MED DET SOM GÖR MIG MYCKET UPPRÖRD. I senaste numret av Skolvärlden, som kom idag, så refererar de från debatt om den litterära kanonen igen. DN Kultur-journalisten Stefan Jonsson menar att en tvångsläslista skulle medföra att svensk skola går i en auktoritär och toppstyrd riktinig. Det har Cecilia Wikström, folkpartisten som kom med ursprungsförslaget, besvarat med:

”Den som tror att en litteraturlista verkar auktoritärt bör genast avskaffa gångertabellerna.”

DET ÄR EXAKT DETTA SOM GÖR MIG UPPRÖRD. Hur kan man jämföra Djurfarmen med 4 gånger 10? ”Visst gör det ont när knoppar brister” med 7 x 8? Eller för all del, Ung och kåt av Melvin Burgess som elettorna sträckläser, med sex gånger sex? Ser kanske Wikström litteraturläsning som ett sätt att öka läshastigheten? Uppgiften skolan har idag är ju att utveckla hela människan. Att jämföra skönlittartur med gångertabeller är verkligen yttesrt absurt. Svensklärares uppgift när det gäller litteraturläsning är att få elev förstå saker om sig själv och andra människor, om världen så som den har sett ut och så som den ser ut idag, att utveckla sin analytiska förmåga genom att tolka betydelser och se berättargrepp, och att faktiskt tycka om att läsa för att på så sätt lättare kunna fortsätta den här utvecklingen. Att se läsning som medel för att på sikt kunna ta sig igenom texter med högre LIX är fattigt andemässigt, men kanske går det lättare att få in folk i produktionen.

Men, som jag skrev tidigare, så har Jan Björklund fortfarande inte plöjt klassikerna. Men andra ska tydligen göra det. Jag rekommenderar dem båda Du sköna nya värld av Aldous Huxley och gärna större partier ur Rosseaus Emile. Jag föredrar vildar framför bönder.

Nästa vecka ska jag och min kollega och våra klasser BP1a+b och EC2a + b+ c se Fight Club och läsa novellen ”Majken” av John Ajvide Lindqvist. Novellen handlar om ett gäng snattande pensionärstanter som fått nog, och Fight Clubs innehåll är känt antar jag. Det är texter som verkligen säger något om samhället idag, som elever kan relatera till och jag är så gott som 100% säker på gör dem betydligt klokare. De skulle nog inte ha platsat på Wikströms litteraturlista.

För övrigt så tyckte alla elever utom en som jag frågade i EC2abc att Petras samhällslektion, om hur man kan använda en analysmodell på olika företeelser, var roligare än min om upplysningslitteratur i tisdags eftermiddag.

Ur elevmun

Man får höra mycket kluriga, roliga och påfallande kloka saker när man har elever runt omkring sig hela dagarna. Igår fick en av eltvåorna in en fullträff. Ett av kursmålen i Svenska B är att man ska:

"kunna jämföra och se samband mellan litterära texter från olika tider och kulturer samt mellan texter med anknytning till vald studieinriktning"

Dessutom så är det här begreppet text något som man ska... inte ta lätt på, inte alls, men som man kan ... definiera på olika sätt. En modern term är det vidgade textbegreppet, som menar att en text inte bara är bokstäver, ord, utan ... ja, betydelsebärande, berättande företeelser i stort. En text kan vara en pjäs, en film. Ja, det är ju klart. Men en text kan också vara en låt, en bild, en fotbollsmatch, ja, lite vad som. Dans, framförallt, det är faktiskt prioriterat: http://www.kulturradet.se/index.php?pid=1954

Ja, i all fall, så har jag försökt att allmänbilda eltvåorna genom att dra igenom de gamla berättelserna som är viktiga för vår kulturs tillblivelse, som Gilgamesh (måste man ju bara känna till om man lever på den här planeten), Troja med Brad Pitt (tidigare känd som Illiaden), Moses i vassen, isländska sagor m fl. Och visst, jag har varit lite gammaldags, vi har inte pantomimat eller skapat i lera eller så, utan läst och sett, mest. Jag flikade också in Don Quijote där bland de gamla godingarna. Lektionen efter att vi hört om väderkvarnar och Cervantes agg mot kyrkan och det sega ovilliga spanska samhället, så tar en av eleverna ordet och har en utläggning om hur lika Don Quijote är Ronny och Ragge. Han menade att både Ronny, Ragge och Don Quíjote drivs av samma envisa vilja att göra rätt, och verkligen tro på det, men att vi i publiken hela tiden inser att det går åt helt fel håll, men att vi ändå känner stor sympati för figurerna.

Jag tycker det är så skönt när de klämmer ur sig sådant där. Självklart menar han ju inte 100% allvar (men det gjorde ju inte Cervantes heller alltid), han har inte kurskriterierna i bakhuvudet alls, men det blir ju helt rätt på något sätt, och självklart är det allvar också (som när Cervantes skrev). För att relatera till kriterierna: Olika tider och kulturer - JA. Texter till vald studieinriktining - är det något man förknippar yrkeselever med så är det ju prillan. Så det bli ju JA där med.

Men en av eleverna fastnade mer för Lysistrate och sexstrejken. Han sa högt att han funderar på att sexstrejka, men då svarade någon snabbt:
- Men det kan ju ta 20 år innan någon märker det!

Ja, jag har inte tråkigt iallafall.