Att få ha boksamtal om Jonas Gardells En komikers uppväxt

Idag har en av elkillarna skrivit så här om En komikers uppväxt av Jonas Gardell, som förberedelse till boksamtal:

Boken är ingen självbiografi. Boken är en sammanställning av alla människor som växte upp under 70-talet. Vi är alla likadan, vi upplever samma saker, känner samma saker och utstår samma saker. Boken är allas självbiografi. Jag tror att han skrev boken för att folk skulle få upp ögonen för hur det är att leva i dagens samhälle, är det nödvändigt att ens barn ska behöva genomlida samma sorts mobbare som man själv gjorde under sn uppväxt? Jag kan tex relatera till det "döda samhället" som han nämner kontinuerligt under hela boken, alla här i tyresö strand är jätte trevliga osv osv, men skulle någon sakna mig om jag försvann? har jag lämnat något efter mig överhuvudtaget? det lilla samhället som finns här kommer alltid att bestå, grått och jävligt dystert, det är bara männiksorna som förändras och till vilken nytta? jag kommer att gå genom livet och hela tiden vilja bli något annat, mina barn kommer göra samma sak, mina barnbarn kommer göra samma sak. Varför genomlider vi ens detta? Jag har då inget svar, Alla vill ha det annorlunda men ingen orkar genomdriva någon större förändring så allt kommer att bestå.
(är arg, kanske kom lite off-topics eller till och med tog i för mycket)


Jag gillar slutet av boken när Juha är lycklig och leker med sina kompisar eftersom att jag som läst boken vet hur hans äldre jag har det. Det är realistiskt, som barn tror vi alla att vi har en framtid som film stjärna, ekonomiskt oberoende eller hedrad krigs hjälte, igentligen kommer vi att sluta som alla andra i en låda under marken tillsammans med 10 andra personer som sörjer en det första halvåret.

Ja, vad svarar man eleven? Det är inte lätt att vara i puberteten. Du kanske inte får några barn ens. Du särskriver.

Nej, självklart inte. När vi har boksamtal så ska vi läsa vi kapitel 104 i uppföljaren, Ett UFO gör entré. Det handlar om när Juha och Jenny går på högstadiet och färgar håret svart:

Så är det hon och han ändå. De två. Som det alltid har varit. De målar ögonen med Júhas ögonskugga och kajal. De målar munnen med Jennys mammas döda mammas läppstift.

Svarta deras ögon. Röda deras läppar.

Först föds man och blir den som de säger att man är. Sedan kan man födas sig själv igen och bli den som man skulle vilja vara.

Måla sig själv med andra färger.

Om man har modet, om man har kraften.

Om man måste.

Djupt koncentrerad följer Juha Jennys ögonlinjer med eye-linern, drar strecken upp mot hennes tinningar, tecknar åt henne ett nytt ansikte.

Sedan öppnar de villans alla fönster och dörrar på vid gavel, sätter på stereon på högsta volym. iI det förut så tysta huset ekar David Bowies "Heroes". Ekparketten vibrerar och skakar, glasen i vitrinskåpet skallrar. David Bowies röst kastar sig som ett rasande djur mellan väggarna och får dem att rämna. "We can beat them forever and ever, we can be heroes just for one day".

Sedan avslutas kapitlet med att Juha tar Jenny i försvar, och sitter med henne i matsalen istället för äckelbrudarna Pia och Eva-Lena. När jag läser det här så känner jag att det går att förändra, inte alla andra, men man kan börja i liten skala. Och det är hoppfullt!

Och till Nicklas Åkerlund i EC2b som skrivit detta; jag skulle sakna dig mer än ett halvår. Jag lovar, och det vet du. Jorden kan du inte göra om, stilla din häftiga själ! (Ni som fått ordentlig utbildning kanske kände igen det där, det är inte jag som kommit på det.) Eller låt för all del bli att stilla den, fortsätt ha pissiga höstdagar. Annars vet du aldrig när det är tvärtom. Till slut är man gammal och i bästa fall klok nog att leva sitt eget liv. Den där bäcken man aldrig fann som barn...

Jag ser fram emot att ha ett boksamtal om det döda samhället. Den här boken räknas väl ändå till den litterära kanonen? Det här är väl viktigt att kunna och förstå, om något. Tyvärr är kunskaperna svåra att mäta och diagnosticera med hjälp av nationella prov.

Och ja, Nicklas har godkänt detta enligt PUL.

Strindberg + EC3abc = sant

Efter Strindberg så vill jag koppla ihop hans beskrivningar av äktenskp/förhållanden med modern praktik i frågan, d v s svårigheten för folk att hitta den sanna kärleken med en partner av motsatt kön. Min egen hypotes kring detta (som ogift trettioåring i det tredje milleniet) är att förväntningarna på kvinnor, män och Den Stora Kärleken är en smula svårhanterliga. Jag är kanske inte helt ensam om denna syn, så därför tillåter jag mig att projicera den på mina elever genom att vi faktiskt tog en favorit i repris från tvåan, Fredrik Lindströms novell "Bara knulla lite" ur samlingen Vad gör alla superokända människor hela dagarna. Novellen beskrivs så här i baksidestexten: "Johan vill så gärna få knulla lite. Det är därför han försöker lära sig varenda pusselbit i tjejers beteende. Han köper t o m olika tjejtidningar och gör långa listor på saker som tjejer gillar och vad de tänder och inte tänder på. Renlighet, inte för mycket after shave, inte boxershorts utan tajta kalsonger, titta i ögonen, vara lagom rufsig i håret..." Novellen är fantastiskt rolig och träffande, och är så kul att diskutera med artonåriga killar! Sådana stunder känns det nästan som lyx att man har betalt – också!

Den kvinnliga motsvarigheten till Lindströms novell är Inger Edelfeldts "Riktig kärlek". Ni kan nog nästan räkna ut hur det kvinnliga perspektivet är, med tanke på titeln... Edelfeldt är härligt ärlig om en kvinna som grubblar för mycket om den Stora kärleken, vad män vill ha och hur mycket sex man egentligen bör utstråla. Hon vill uppleva riktig kärlek en enda gång innan hon dör, slriver hon – och den viljan är kul att ställa emot slutraderna i "Ett halvt ark papper" – exakt samma tanke återfinns där! Både Edelfeldts och Lindströms noveller visar tydligt hur förväntningarna på kvinnor och män gör det svårt att för dem att bli lyckliga, och hur föreställningarna skymmer sikten en smula. Precis samma problem som Strindberg hade. Å andra sidan är det ju intressant att fundera på hur det hade varit annars... Om inte könen funnits, och inga förväntningar därpå... Jag vill abslout inte tvinga mina stackars elever att bli radikalfeminister, vilket de ofta tror. Men jag tror att det är bra som männsika att göra sig av med Sanningar, och istället hitta sin egen uppfattning i frågan. De flesta elever har ju en dittills oreflekterad hållning i fråga om kön, det är det jag vill få bort, för verkligheten är mer komplicerad än så. Och det är lika bara att veta, för annars kan man bli brutalt medveten.

Och slutprodukten ska bli en artikel eller en krönika i samma stil som de på nationella provet. Jag gör som eleverna, kopierar nästan nationella provsuppgifter rakt av och byter bara ut lite ord! Mycket bra, för NP:s rättningsmallar är till stor hjälp. Plus att det förstås är ett styrdokument som visar hur undervisningen ska läggas upp. Eleverna kan välja om de vill skriva artikel (sakligare) eller krönika (personligare), där instruktionen är att de ska utgå från två eller fler av texterna vi läst och resonera om vilka förväntningar som finns på kvinnor och män, samt att delge sin egen åsikt i frågan.

Har man inte varit på lektionerna och skrivit ner sina tankar i loggboken och svar på frågor kring det vi läst, så har man det jobbigt när man ska ta igen allt. Om man däremot har gjort det man ska så är det bara att ta ett samlat grepp och tänka ut sin slutsats. Vi har lagt ner säkert 1,5 timme på tankearbete och strukturerande innan vi går till datasal och skriver. Alla har fått bolla idéer med mig en och en. På måndag ska de lämna in, och alla utom två (av 37) har kommit igång, och en har varit borta sista tre lektionerna. De två som har skrivkramp och jag ska försöka ge något lösande för det. De har alla mycket olika infallsvinklar, jag tror inte att två texter kommer att bli lika nästan. Och det är skönt, för det är så tråkigt att rätta 37 likadana... Några vet jag är inne på linjen att det var bättre på Strindbergs tid, för då finns inte alla val som bara skapar oro och otrygghet. Andra för fram att män och kvinnor är lika, men att kvinnor verkar mindre kåta idag p g a horstämpeln de riskerar att få på sig. En har en total dissning av könsuppdelning, och menar att individen är det enda som räknas. Och en är redan vid arton års ålder så bitter att han tillbakavisar hela kärleken. Han har dessutom infogat ett citat från Tärningsspelaren (se nedan): "...kärlek:en av samhällets många socialt accepterade former av vansinnne." (s. 77).

Ja, det ska bli kul att läsa, och det måste jag göra illa kvickt så att de kan få tillbaka dem innan nationella provet i SvB. Jag hoppas så himla innerligt att mina elever ska få bättre resultat än de på fordon och bygg!

Illustrationen idag står Sebbe, Niclas, Emilio och John i EC3c för. De var så ivriga att få vara med. Tjena...

Strindberg, kvinnligheten, manligheten, förväntningarna och EC3abc

August Strindberg tycker elkillar i allmänhet lika illa om som de tycker om poesi. Jag träffade några av eleverna jag hade första året jag jobbade (nu är jag inne på mitt fjärde). Det de mindes bäst av svenskan var hur mycket de hatade Strindberg. Därför har jag verkligen ansträngt mig nu, och använt hela min drygt treåriga lärarerfarenhet, för att agna Strindbergsbetet så väl att elkillar sväljer det. Kanske inte direkt med hull och hår, men så här blev det i år.

Jag utgick från det påstådda kvinnohatet hos Strindberg. Jag tror att den delen av honom är lättast för artonåriga killar att ta till sig. Det är säkert inte utan att de känner lite kvinnohat välla upp ibland.

De texter av Strindberg vi har tagit upp är "Debet och kredit" ur Giftas 1, delar av "Företalet till Giftas" 1 och "Ett halvt ark papper". Texterna finns hos projekt Runeberg http://runeberg.org/strindbg/. Hade Fröken Julie fortfarande gått på Dramaten hade jag gärna gått och sett den, men den gör ju inte det. Att titta på de gamla filmade versionerna tror jag inte skulle fylla sitt syfte, och att läsa ett drama – nej, det är så tråkigt, faktiskt. De här gamla Strindbergstexterna handlar ju om Strindbergs syn på äktenskapet, och vad kvinnans uppgifter är och vad mannens uppgifter är. Jag drog också lite bakgrund till hur kvinnor hade det på den tiden, som t ex att de fick rätt att välja make först 1884 och att ogifta kvinnor myndigförklarades först 1858. Jag ville få fram att Strindberg var modern i det faktum att han verkligen tyckte att könen var jämlika, både som människor och i de sysslor de hade. Det var ju inte ädlare att röra i grytan än i gödselstacken, menade han. Framförallt "Företal till Giftas" tog jag om två gånger, för att de verkligen skulle förstå Strindbergs åsikter, och hans syn på hur samhällsutvecklingen förstört det naturliga samspelet mellan könen. "Debet och kredit" blev ett tydligt exempel på hur Strindbergs ådikter i kvinnofrågan omsattes i litteratur. Novellen är ganska kul, och lätt att förstå.

När Strindbergs uppfattning i bästa fall införlivats i elevernas hjärnor så fick de en artikel ur Darling med titeln "Biologister, feminister och en och annan drake" ur nr 5 1999. Artikelförfattarna Marie Birde och Sara Teleman driver tesen att kön enbart är en produkt av miljön, och åsidosätter biologi helt, och för fram argument kring detta. Tvärtemot Strindberg alltså, som ju förespråkade en naturlig arbetsdelning. Artikeln är nog tyvärr svår att få tag på, men man kan nog ta någon annan som förespråkar samartsfeminism, d v s att det faktum att mänskligheten är uppdelad i två kön enbart är en sociokulturell produkt. Det här går elever igång på! Det är mycket provocerande för dem att försöka förstå Birdes och Telemans uppfattning. Samtidigt så är en del av argumenten mycket övertygande, även för elkillar. Nästa gång jag kör detta upplägg ska jag inleda med att de får markera på olika skalor, eller ange procenttal, för hur kön skapas och vad det beror på. Är det 50/50 arv och miljö, eller vad? Jag tycker att den här delen av Strindbergsmomentet fungerade mycket bra, för eleverna tvingades att lämna det dikotomiska synsaätt de ofta har, och tvingades hitta sin psotion i gråskalan. Alltså inte alla elever, en del trodde ju efter att vi jobbat med artiklen ett bra tag att en biologist var en som undersökte skogen...

Sedan så läste vi "Ett halvt ark papper", för att få fram den romantiska kärleksfulla sidan av äktenskapet och Strindberg. I novellen så syns verkligen Strindbergs åsikter så tydligt: Maken i novellen hade haft jobb på banken, vilket Strindberg beskriver som "Det var hans arbete, det heliga arbetet, som gav brödet, hemmet och makan, grunden till existensen." Där är Strindis verkligen konkret, och det är kul när eleverna upptäcker det (eller jag pekar ut det för dem). Ibland har ju elever en tro att författare bladdrar på för att fylla ut sidan/kapitlet, och att det de skriver är tillfälligheter, som "bara råkade hamna där". Så är det ju absolut inte. Varenda litet ord är väl övervägt. Strindberg beskriver i "Ett halvt ark papper" också att numret till hyrkusken och blomsterbudet var uppskrivet, för sådant krävs ju under förlovningstiden, en företeelse som han spytt galla över i Företalet. Jag tycker verkligen om "Ett halvt ark papper", dessutom. Jag tror att några av eleverna gjorde det också. Att beskriva sorg kan göras på Hollywoodmanér med stråkar så att publiken ska veta när det är ledsamt. Eller så kan man njuta av Strindbergs sätt att med några namn och telefonnummer, skrivet på bara ett och ett halvt ark papper, låta oss själva efter egen förmåga få smaka på vemodet och det bitterljuva i att en gång ha fått uppleva något vackert, och sedan förlora det.

Ja, fortsättning följer, då om hur Strindbergs syn på förhållanden kopplas ihop med dagens. Illustrationen överst i inlägget är ju som ni alla ser Vågen II, som Strindberg målade 1901. Jag valde den för att jag tycker att den på ett fint sätt porträtterar mina elevers kunskaper om August, innan vi började med det här. En elev, 18 år gammal, hade faktiskt aldrig hört talas om snubben.

En kommentar till sommarens kanondebatt när det gäller fin litteratur

Det känns nästan omöjligt att låta bli att ge min kommentar till kanondebatten (www.dn.se/kanon) . Det känns som att ett telegram från slagfältet måste bli skickat. Men precis som Piff och Puff så låter jag bli att bara tjattra i en aldrig sinande ström, utan visar istället praktiskt hur man förvandlar sina elever till kanonmat på det kulturella kapitalets krigsfront.

Här följer en e-postväxling, som inleds med att en av mina briljantare elever erbjuds välja valfri bok att läsa på en lista med ca 30 böcker, med allt från tonårsromaner på 150 sidor, till av proffs definerade klassiker som Doktor Glas, plus mina egna absoluta favoriter som Donna Tartts Den hemliga historien och John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in. Och vad svarar ungen, som går i trean? Jo, han vill läsa Två nötcreme och en moviebox av Filip Hammar och Fredrik Wikingsson. Ni vet, de är kända från TV. Denn fanns inte på listan.

Hans svar är blå, och mina är lila.

2 nötcreme och en moviebox
Nä, tyvärr. Dels har jag inte läst den, men framförallt så kan det säkert
vara en bra bok för någon med lite lässvårigheter och som behöver träna på
det. Men det är inte riktigt något som artonåringar ska läsa för att
orientera sig i litteraturen.

Så välj en annan. Ska du ha VG så krävs det att du visar att du kan
analysera litteratur. Sedan så kanske alla böcker inte verkar vara så
roliga, men så är det tyvärr. Svenskan är inte bara till för nöjes skull,
det är även till för att utveckla intellektet.

Ursäkta att jag låter så jävla sur, men det är lite så idag. Men kika i
klassfacket, där finns instruktion och boktips!

Och jag står fast vid att du bör läsa Låt den rätte komma in. Den är
fantastisk och skulle passa dig, jag lovar. Prata med John om den, han har
läst den.

/Kristin

känner tyvärr inte för att läsa nån random bok av nån random författare
IGEN. det blir liksom för mycket sånt i skolan nu för tiden och det är då
det bara blir så att man inte "hinner" läsa den eftersom man är totalt jävla
ointresserad av boken i fråga.

Visst, det är en fråga om att utveckla intellektet, men ärligt talat, vad
tror du utvecklar intellektet bäst? att faktiskt LÄSA något man verkligen
VILL läsa eller att "läsa" något totalt ointressant som man får slängt under
näsan av skolverket? Varför inte bara låta eleverna läsa Da Vinci-Koden,
Sagan om Ringen eller vilken som helst av de böckerna som faktiskt är
populära? Jag gissar att du som svenska-lärare ofta begått misstaget att
slänga fram en uppgift som består i att skriva en text om något som inte
alls passar målgruppen i fråga. Hur blir då resultatet för eleverna? skit?
och vad beror det på? att folk är totalt jävla ointresserade...

jag orkar inte läsa nån bok av en nobody bara för att det råkar vara en bok
som inte är filmatiserad och som elever därför inte kan "haxa" genom att
kolla på filmen istället för att läsa boken..

Da Vinci-Koden är den godkänd? eller någon annan av de 3 Darren
Brown-böckerna?

ursäkta att jag också är lite "sur" men det är definitivt så här också just
nu.

ha en trevlig dag

Sagan om Ringen
Finns på listan!

Du får läsa en enklare bok om du vill, men det är för betygets skull som jag tycker du ska avancera. Jag har inte tid att läsa alla böcker, och som du vet undviker jag böcker som är filmade.

Allt i skolan är inte kul. Det är inte heller målet. Om vi BARA roar eleverna, så kommer det inte att förbereda dem på livet. Allt är inte roligt där nämligen. Du kommer att råka ut för arbetsuppgifter som är betydligt tråkigare än att välja en av trettio böcker och läsa den.

Så jag kan inte tillmötesgå dig. Men välj gärna Sagan om ringen och gå in i texten på djupet!

/Kristin


>Allt i skolan är inte kul. Det är inte heller målet. Om vi BARA roar
>eleverna, så kommer det inte att förbereda dem på livet. Allt är inte
>roligt där nämligen. Du kommer att råka ut för arbetsuppgifter som är
>betydligt tråkigare än att välja en av trettio böcker och läsa den.

wow. tänk om alla tänkte sådär kristin.. where then would the world be
today? är personligen inne i en "vill-bara-göra-vad-jag-trivs-med"-fas i
livet, och den inkluderar tyvärr (för min egen del) inte läsning av
oitressanta böcker.

SÅ! nu ska jag sluta skicka sura mail! vi kan prata om nått kul istället!
kom med förslag!
ha det!

Ja, vad gör man? Jag tvingade på honom Tärningsspelaren, plus de fyra första avsnitten av Lars von Triers Riket. Det sista som ett tack för att jag måste spetsa mina tankar kring vad det är jag gör och varför. Det jobbiga är ju att det är så sant det han skriver. Att tvångsläsa böcker är ju fruktansvärt tråkigt. Men hur ska man göra då?

Jag ska för övrigt sätta upp Sjukdomen av Birgitta Trotzig på min boktipslista. Det var den enda titel Ebba Witt Brattström kunde klämma fram som skulle vara med på tvångsläsningslistan. Jag skrev faktiskt C-uppsats i litteraturvetenskap om den. Jag kan lova att jag fr o m nu ska erbjuda ALLA mina elkillar att läsa Sjukdomen. Jag kan också lova att INGEN kommer att välja den.

Den ocensurerade sanningen om kärleken mellan lärarinnor och manliga elever

En av mina bloggläsare, en ensam understimulerad kvinna i Afrika (www.annaspangpang.com) , har bett om den osminkade versionen av verkligheten så som den kan te sig för en ung fröken i svenska när det gäller kärleken till sina elkillar. Så här ser jag på saken:

Kärleken är det viktigaste som måste finnas i ett klassrum, viktigare än att eleverna kommer ihåg penna nästan. Tyvärr måste jag redan nu avslöja att kärleken måste vara av sorten villkorslös, vilket är den svåraste sorten. Alltså inte kärlek av någon sexuell art alls, även om det kan finnas inslag av sådant, jag återkommer till det (allt för att ni inte ska sluta läsa...). Den villkorslösa kärleken går ut på att man ska älska sina elever oavsett vad de gör (och inte gör!), säger och uppför sig. Min dagmamma när jag var lite hade ett vykort uppsatt på toaletten med en ledsen hund eller solnedgång eller så, och så stod det: "Älska mig mest när jag förtjänar det som minst, för det är då jag behöver det som bäst". Man ska sikta stenhårt rakt in i elevernas hjärtan från dag 1, och sedan bara pumpa kärlek, genom att lyssna på dem, bekräfta dem, vara intresserad av vad de säger, bjuda på sig själv, vara personlig, vara ärlig, be om ursäkt när man gör fel. Man ska inte vänta sig att de ska uppskatta en för ens högskolepoäng, för det gör de INTE.

I början kan de ofta värja sig emot alla dessa varma känslor. De är inte vana vid det tyvärr, och kan reagera med att försöka slå ifrån sig genom att skrika ordet "fitta" t ex. Inte till mig alltså, det har jag aldrig varit med om, utan bara i största allmänhet. Men då säger man bara snällt och vänligt, men inte utan den dignitet en nästan trettioårig kvinna ändå kan åstadkomma på området: "Använd inte fittan på det där sättet. Om du bara sköter din hygien och är trevlig, så kommer fittan att ge dig mycket gläje och njutning i framtiden." Det här är det roligaste jag vet att säga till elettorna, min absoluta favorit. Den funkar alltid. Men man måste säga det snällt och le samtidigt. Annars är det att köra en sexuell härskarstategi, och som enda tjej i klassrummet så har man mycket att förlora på att köra det spelet.

Och rätt vad det är så har de vant sig vid kärleken, och då har man dem på kroken! Kärlek är starkare än kokain - har folk väl fått smak för det, då vill de bara ha mer. Och då levererar man det, men kräver motprestationer i form av någon jävla ordning i klassrummet, inlämnade uppgifter då och då, samt en och annan läst bok.

Men visst finns det de som förväxlar denna kärlek med den mellan man och kvinna. Det gör dock inte jag. Ibland brukar jag tänka på det där som muslimer som dör i jihad får i himlen. Är det tusen eller tiotusen oskulder att fröjda sig med? Tänk om det skulle vara min belöning i himlen, att få tusen tonårskillar som inte fått det gjort än, med finnar, för långa armar och ben och svettiga tafatta händer och kläder från WE? Nä. Nänä. Men jag vet faktiskt kvinnliga lärare som har haft affärer med sina manliga elever, det gör jag. Så det finns.

Till sist så vill jag bara beklaga min väninna i Afrikas heteronormativa perspektiv i frågan om attraktion mellan lärare och elev. Jag rekommenderar henne och alla andra att läsa Lotta Lundbergs Låta sig hända (1998), en skildring av en medelålders svensklärares relation till artonåriga elven Ylva. Ganska erotisk, dessutom.